Hur svårt kan det va?? Håll min ........

 Nåväl... Eländet... (läs detta som min motorcykel/Dnepr) har nu haft lite översyn/handpåläggning... Om det fungerat? Nja... Nog startar den ibland... men det som en viss Wachtholtsz ( eller hur det nu  stavas ) skrev i sin bok. fortsätt kicka, ge inte upp... även om en sovjetisk motorcykel skall starta lätt så ge inte upp... .  Jodå... slå på bränsle... kicka tre gånger... sätt på tändningen... och kicka igen.... Å så skall den då starta.. nähä... det vill den inte Ok... Oavsett vad jag nu läst i den eminenta boken Sovjetiskt Järn så avbryter jag övningen och tar mig en kopp kaffe för att sedan åter ta fram den numera sönderbläddrade boken... Sovjetiskt Järn, konsten att njuta av en sovjetisk motorcykel.... . Går så sedan ut och utför en rituell dans samtidigt som jag utstöter gutturala läten som som är så ärlig och innerliga att jag torde erhålla livslångt medlemskap i minst åtta än idag oupptäckta civilisationer in djungler som ingen idag levande människa ännu har besö...

 Problemet med att skriva en blogg där man synliggör sina egna tillkortakommanden.. är att man ibland måste bita ihop och vara ärlig... Så då kör vi igen... Nu går ju hojen som den skall... och jag styr hemåt... kom så ett stycke... i en liten idyllisk skånsk by så dör eländet..( med elände avses min Dnepr).. Och jag erkänner, nu hade jag lärt mig... hojen skall ha gnista... och då gärna blå... och den skall då komma vid rätt tillfälle.. dubbelkollade så rotor och tändning... jodå... allt var som det skulle... vad då göra?????  aha.. förgasare.. dom skall ha bensin... så då lossar man gummislang... och där var felet.. alltså... det var inget fel på slangen eller något annat i systemet... däremot hade någon dum farbror glömt å fylla bensin i tanken... ( med orden dum farbror avses er skribent ) Så när jag så fyller fem liter ifrån den lilla Jeep-dunk jag mest betraktat som en ball  pryl som pryder holken visade sig vara en förutsättning inför fortsatt färd.... det var en n...

 Så var jag då framme hos min gode vän Magnéli.... efter att ha sovit gott och så fått mitt morgonkaffe så börjar då några tafatta försök att ta reda på vad som kan vara problemet med min gamla Dnepr.... nu skall vi ha i minnet att jag ännu är det som jag i mångt och mycket fortfarande är.... som mekaniker sett en mycket glad amatör... Min kamrat är dock som tur är en tämligen duglig mekaniker med en förmåga att analysera och även utifrån dessa så dra slutsatser,,,, Enär jag som glad och envis amatör bara delvis lyssnar på min kamrat så påbörjas ventiljustering... för har man monterat en ny elektronisk tändning så måste det ju vara något annat som gör att hojen går både magert och varmt?... Efter att ha justerat ventiler och förgasare och provstartad en hoj som fortfarande går som en påse nötter så börjar det så så småningom att gå upp för min ptsd-hjärna att man kanske borde lyssna lite på honom som så gärna hjälper mig i mina fruktlösa men envisa försök??? Sagt och gjort... reser...

 Då kör vi ett stycke igen... vilket jag ju gjorde efter att jag nu åter hade en fungerande Dnepr... sommaren 2018 var ju som vi minns enastående... eller så länge man åkte hoj var den den unik med väldigt lite nederbörd.. om man var odlare av diverse växter så var den troligen tämligen bedrövlig/värdelös... Men för mig som tafatt skruvade hoj ute i det fria var den rätt ok.... Den fortsatte att vara likadan i August.. så då jäklar.. här skall åkas långtur... vart visste jag kanske inte. men åka skulle jag... Vinglade så söderut... På småvägar.. men 80 kilometer i timmen på en Dnepr.. det var då och är än idag en hiskelig hastighet... Kom så til Varberg... Jag och hojen mådde förträffligt... Då infanns sig tanken... Skall jag drista mig till att korsa landet?? Från väst till öst??  Ja för katten... hojen hör ju hemma i österled...  Så likt morske män i fordoms dagar fattar jag nu beslutet... I österled skolen vi fara... Vilket så skedde... i höjd med Ullared.. eller som j...